
söndag 14 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
Att packa...
...det är ju ett helvete, och jag är varje gång lika säker på att jag kommer att åka dit på övervikt.
tisdag 9 mars 2010
"Exotiska" drinkar
söndag 7 mars 2010
Planer
Det är söndag. Jag har sovit ut, kontemplerat badandets förtjänster, och lovat mig själv att bada mer, oftare och längre.
Igår köpte jag Life of Pi, en lättläst skitbok tänkte jag - men jag blir bara frustrerad, det händer ju ingenting. Ska man nu skriva en lättläst skitbok, då gör man också bäst i att utelämna för genren främmande aspekter såsom misslyckade utläggningar om djurfångenskapens etik, och diverse bakgrunder till historien. Jag ville möte Pi då han satt där med en tiger på en båt - inte läsa om Pis skolgång och olika pooler i Paris.
Annars funderar jag på att skicka iväg ett abstract till en konferens som hålls i Rom i mitten på april. Deadlinen är idag, och jag borde nog skicka in något. Det är ju så nära, och jag behöver ju öva på presentationer på konferenser. Men jag är måttligt sugen på konferensen som sådan. Politisk filosofi... Jag har ju i princip lämnat det fältet, åtminstone tillfälligt, och det enda jag kan skicka in är ett abstract kring tortyr, något jag är mindre och mindre intresserad.
Istället chattar jag med Jakob och Hanna, och planerar diverse roligheter i framtiden. Olga, vars bild på mitt sovrum i Florens finns här nedan, ska fira sin födelsedag i Paris i slutet på april, och jag vill dit. Hälsa på Hanna och Julien, och fira Olgas födelsedag. Och så bjöd jag ner dem till Florens i vår, och tror att de kommer, och så talas det om att resa omkring en sväng i syditalien senare i sommar, eller kanske i september, och så finns det tankar på att hyra ett hus på Sicilien i några veckor.
Jag borde skriva det här abstractet ändå. Det är ju inte så att jag behöver åka om de nu tycker om det - beslut kan bordläggas.
Igår köpte jag Life of Pi, en lättläst skitbok tänkte jag - men jag blir bara frustrerad, det händer ju ingenting. Ska man nu skriva en lättläst skitbok, då gör man också bäst i att utelämna för genren främmande aspekter såsom misslyckade utläggningar om djurfångenskapens etik, och diverse bakgrunder till historien. Jag ville möte Pi då han satt där med en tiger på en båt - inte läsa om Pis skolgång och olika pooler i Paris.
Annars funderar jag på att skicka iväg ett abstract till en konferens som hålls i Rom i mitten på april. Deadlinen är idag, och jag borde nog skicka in något. Det är ju så nära, och jag behöver ju öva på presentationer på konferenser. Men jag är måttligt sugen på konferensen som sådan. Politisk filosofi... Jag har ju i princip lämnat det fältet, åtminstone tillfälligt, och det enda jag kan skicka in är ett abstract kring tortyr, något jag är mindre och mindre intresserad.
Istället chattar jag med Jakob och Hanna, och planerar diverse roligheter i framtiden. Olga, vars bild på mitt sovrum i Florens finns här nedan, ska fira sin födelsedag i Paris i slutet på april, och jag vill dit. Hälsa på Hanna och Julien, och fira Olgas födelsedag. Och så bjöd jag ner dem till Florens i vår, och tror att de kommer, och så talas det om att resa omkring en sväng i syditalien senare i sommar, eller kanske i september, och så finns det tankar på att hyra ett hus på Sicilien i några veckor.
Jag borde skriva det här abstractet ändå. Det är ju inte så att jag behöver åka om de nu tycker om det - beslut kan bordläggas.

fredag 5 mars 2010
Akademiskt "flirtande"
Det går upp för mig, så sakteliga, hur akademiska nomader (som om det fanns någonting annat i våra tider) lär känna varandra. Och hur enkelt var inte det...
Ett seminarium, en föreläsning, vad det nu kan vara - en frågestund, en diskussion, vad det nu kan vara. En mängd nya ansikten, grått, sövande, trist. Men så, det händer saker - någon säger något, någon annan reagerar (ofta i det tysta). En stund senare, kanske direkt efter seminariet, efter föreläsningen, vad det nu kan vara, kanske några timmar, kanske några dagar senare. Ett mail, eller ett samtal: "Hej, jag tänkte gå fram till dig efter seminariet, men du verkade upptagen/jag var tvungen att rusa. Jag ville bara säga att jag tyckte mycket om din kommentar om X. Kanske kunde vi ses..."
Att det skulle vara så enkelt. Det är självfallet det mest naturliga i världen - vi drivs alla av fåfänga, och akademiker drivs mer av fåfänga än några andra: alla akademiker vill bli beundrade, vill institutionalisera sig själva.
Ibland känner jag mig väldigt dum, då jag inte förstår såna här saker direkt.
Ett seminarium, en föreläsning, vad det nu kan vara - en frågestund, en diskussion, vad det nu kan vara. En mängd nya ansikten, grått, sövande, trist. Men så, det händer saker - någon säger något, någon annan reagerar (ofta i det tysta). En stund senare, kanske direkt efter seminariet, efter föreläsningen, vad det nu kan vara, kanske några timmar, kanske några dagar senare. Ett mail, eller ett samtal: "Hej, jag tänkte gå fram till dig efter seminariet, men du verkade upptagen/jag var tvungen att rusa. Jag ville bara säga att jag tyckte mycket om din kommentar om X. Kanske kunde vi ses..."
Att det skulle vara så enkelt. Det är självfallet det mest naturliga i världen - vi drivs alla av fåfänga, och akademiker drivs mer av fåfänga än några andra: alla akademiker vill bli beundrade, vill institutionalisera sig själva.
Ibland känner jag mig väldigt dum, då jag inte förstår såna här saker direkt.
onsdag 3 mars 2010
En på många sätt märklig dag
Jag har den senaste tiden haft problem med min sömn igen. Jag somnar endast med svårigheter på nätterna (eller kanske mer korrekt under de tidigare morgontimmarna), och har därefter svårt för att vakna. Jag har, tycks det mig, inkorporerat väckarklockan i min sömn - den stör, men väcker mig inte. Således vaknade jag idag av att Katharina ringde, en kvart efter att vi skulle ha träffats för lunch. Förvillad som man är då man är nyvaken tryckte jag av ljudet och lät det ringa - det fanns ju ingen chans att jag skulle hinna till den där lunchen ändå, och jag var måttligt sugen på att tala i telefon (jag är alltid måttligt sugen på att tala i telefon).
Min vana trogen de senaste åren började jag dagen med att titta på inkomna mail (det är väl en av fördelarna med att gå upp 4 timmar efter resten av världen - mail hinner läggas på hög medan jag fortfarande sover. Det visade sig att mötet som min institution haft igår hade gått mycket bra.
Bakgrunden till detta är följande: För 3 veckor sedan blev jag tillfrågad av en studentrepresentant på institutionen att skriva ett statement där jag argumenterade för att min handledare (som flyttat till Köln) bör ersättas av en professor med liknande akademisk inriktning, bör ersättas av någon som håller på med politisk teori - anledningen var att det bland övriga professorer diskuterats att byta profil, att leta efter någon med annan inriktning. Eftersom jag nu faktiskt anser att det vore vansinne, och eftersom jag i allra högsta grad berörs av besluten i denna fråga tog jag tag i det där, kontaktade kollegor i Florens, samlade argument, och författade ett brev, som skickades ut till professorerna samma dag som mötet hölls. Därefter deltog Julien, som befinner sig i Florens, på mötet som betraktare och rapporterade alltså i morse.
Det hade under mötet inte rests mer än en röst (av kanske 14 professorer) för att byta profil på professorsstolen i fråga - de kommer att utannonsera en professur i Social and Political Theory, med det lilla förbehållet att de gärna ser sökande som har intresse också i empiriska spörsmål. Jag hade hellre sett att inget förbehåll alls fanns - men jag ser det ändå som en seger, och jag kan förstå professorerna - min handledare är fullkomligt inkompetent då det kommer till interdisciplinärt sammarbete och på en interdisciplinär institution bör man sammarbeta. Vidare hade vårt initiativ applåderats inofficiellt, personligt till Julien, av de professorer som själva ligger närmare våra intressen - och jag slickade mig om munnen då tydligheten och excellensen hos argumentationen i breven underströks (vi hade alla undertecknat det, men jag skrev det).
Efter att ha duschat kom nästa mötesrapport från Florens. De svenska stundeterna där hade mött Vetenskapsrådet (som hanterar våra stipendier - på det mest klåparaktiga sätt tänkbart). Mötet med VR hade gått över all förväntan. De erkännde att de dels räknat fel då det kom till valutakurskompensation, dels att de betalat ut fel belopp i ett år, och dels att de har haft fel rörande giltigheten av väldigt röriga utbetalningar förra året. Det där kokar ner till att jag, enligt Erik, kommer att få 8 000 + 12 x 600 SEK + 44 700 SEK (en summa jag tror egentligen ska vara 29 800). En smärre förmögenhet. Vi får se vad som händer - men det lät glasklart denna gången, VR hade tydligen till och med erkänt att deras egna jurister sagt till dem att om det här skulle komma upp i domstol så skulle VR förlora - och att en av anledningarna till att det varit så struligt tidigare var att deras chefsjurist vill gå i pension och inte lyfta ett finger... Men som sagt, vi får se - jag vill inte ta ut det här i förskott, något som inte minst erfarenhet från att handla med VR säger mig (de har alltså, under 2,5 års tid inte betalat ut min "lön" på rätt datum (alltså datum de själv sagt att de skulle betala ut pengar på) en enda gång, de har under denna tid dessutom bytt kontaktperson 4 gånger, och de har ändrat utbetalningsprocedur 4 gånger).
Men jag missade som sagt lunchen på ett skamligt sätt - försova sig till ett möte klockan 12.30 känns inte ok, även om jag satt uppe och jobbade till 5 i morse.
Nu precis kom ett mail från Köln, från min handledare där, döpt till "konfidentiellt", där det bekräftas att professuren i Florens förblir en professorsstol i Social and Political Theory. Bara en sådan sak, att få "konfidentiella" meddelanden av min professor - det är en på många sätt märklig dag.
Min vana trogen de senaste åren började jag dagen med att titta på inkomna mail (det är väl en av fördelarna med att gå upp 4 timmar efter resten av världen - mail hinner läggas på hög medan jag fortfarande sover. Det visade sig att mötet som min institution haft igår hade gått mycket bra.
Bakgrunden till detta är följande: För 3 veckor sedan blev jag tillfrågad av en studentrepresentant på institutionen att skriva ett statement där jag argumenterade för att min handledare (som flyttat till Köln) bör ersättas av en professor med liknande akademisk inriktning, bör ersättas av någon som håller på med politisk teori - anledningen var att det bland övriga professorer diskuterats att byta profil, att leta efter någon med annan inriktning. Eftersom jag nu faktiskt anser att det vore vansinne, och eftersom jag i allra högsta grad berörs av besluten i denna fråga tog jag tag i det där, kontaktade kollegor i Florens, samlade argument, och författade ett brev, som skickades ut till professorerna samma dag som mötet hölls. Därefter deltog Julien, som befinner sig i Florens, på mötet som betraktare och rapporterade alltså i morse.
Det hade under mötet inte rests mer än en röst (av kanske 14 professorer) för att byta profil på professorsstolen i fråga - de kommer att utannonsera en professur i Social and Political Theory, med det lilla förbehållet att de gärna ser sökande som har intresse också i empiriska spörsmål. Jag hade hellre sett att inget förbehåll alls fanns - men jag ser det ändå som en seger, och jag kan förstå professorerna - min handledare är fullkomligt inkompetent då det kommer till interdisciplinärt sammarbete och på en interdisciplinär institution bör man sammarbeta. Vidare hade vårt initiativ applåderats inofficiellt, personligt till Julien, av de professorer som själva ligger närmare våra intressen - och jag slickade mig om munnen då tydligheten och excellensen hos argumentationen i breven underströks (vi hade alla undertecknat det, men jag skrev det).
Efter att ha duschat kom nästa mötesrapport från Florens. De svenska stundeterna där hade mött Vetenskapsrådet (som hanterar våra stipendier - på det mest klåparaktiga sätt tänkbart). Mötet med VR hade gått över all förväntan. De erkännde att de dels räknat fel då det kom till valutakurskompensation, dels att de betalat ut fel belopp i ett år, och dels att de har haft fel rörande giltigheten av väldigt röriga utbetalningar förra året. Det där kokar ner till att jag, enligt Erik, kommer att få 8 000 + 12 x 600 SEK + 44 700 SEK (en summa jag tror egentligen ska vara 29 800). En smärre förmögenhet. Vi får se vad som händer - men det lät glasklart denna gången, VR hade tydligen till och med erkänt att deras egna jurister sagt till dem att om det här skulle komma upp i domstol så skulle VR förlora - och att en av anledningarna till att det varit så struligt tidigare var att deras chefsjurist vill gå i pension och inte lyfta ett finger... Men som sagt, vi får se - jag vill inte ta ut det här i förskott, något som inte minst erfarenhet från att handla med VR säger mig (de har alltså, under 2,5 års tid inte betalat ut min "lön" på rätt datum (alltså datum de själv sagt att de skulle betala ut pengar på) en enda gång, de har under denna tid dessutom bytt kontaktperson 4 gånger, och de har ändrat utbetalningsprocedur 4 gånger).
Men jag missade som sagt lunchen på ett skamligt sätt - försova sig till ett möte klockan 12.30 känns inte ok, även om jag satt uppe och jobbade till 5 i morse.
Nu precis kom ett mail från Köln, från min handledare där, döpt till "konfidentiellt", där det bekräftas att professuren i Florens förblir en professorsstol i Social and Political Theory. Bara en sådan sak, att få "konfidentiella" meddelanden av min professor - det är en på många sätt märklig dag.
tisdag 2 mars 2010
Då allt verkar falla på plats
Ibland känns det som att hela ens personliga historia helt plötsligt faller på plats.
Det är den känslan jag får nu, då jag upptäcker att mitt jobb tar mig rakt in i kärnan i Platons tänkande (min ingång till filosofi som sådant), till Poppers metodologi (min B-uppsats), till Gadamer (en gång, för kanske 10 år sedan, fick jag i julklapp Gadamers läsningar av Platon av min farfar), till begrepps oförmåga att vara neutrala (min D-uppsats), till Rorty, osv osv.
Det är en märklig, och på sätt och vis mäktig, känsla. Och det är på alla sätt och vis inget annat än ljuvligt att sitta och skriva om, och läsa, Platon igen.
Det är den känslan jag får nu, då jag upptäcker att mitt jobb tar mig rakt in i kärnan i Platons tänkande (min ingång till filosofi som sådant), till Poppers metodologi (min B-uppsats), till Gadamer (en gång, för kanske 10 år sedan, fick jag i julklapp Gadamers läsningar av Platon av min farfar), till begrepps oförmåga att vara neutrala (min D-uppsats), till Rorty, osv osv.
Det är en märklig, och på sätt och vis mäktig, känsla. Och det är på alla sätt och vis inget annat än ljuvligt att sitta och skriva om, och läsa, Platon igen.
Insikter
Mitt jobb är ibland ganska märkligt. Antingen är jag ganska korkad, eller också är mitt jobb ganska märkligt. Det kan gå timmar, dagar, då jag funderar och är väldigt bekymrad över någonting - det finns en magkänsla som säger att någonting är fel, att någon del av mitt resonemang inte stämmer, att något måste förtydligas. Men jag kan inte för mitt liv säga vad det är, eller hur det ska göras. Så kommer (förhoppningsvis) den stund då jag kommer till insikt - det är som en uppenbarelse, ett infall, som verkar sätta allt på plats, eller kanske mer precist: som sätter allt det som bekymrat mig på plats.
Det hände igår. Så här ser det infallet ut: ∃x((x∈P ∧¬(x∈Q)) → Rx).
Jag har nu inte inga föreställningar om att någon som läser det här direkt förstår vad det betyder - det kräver grundläggande kunskaper i första ordningens språk (predikatlogik), mängdlära och modallogik. I någorlunda vardagliga termer betyder det: "Om det finns ett x sådant att x är en del i mängden P och med nödvändighet inte en del i mängden Q, så har x inte egenskapen R".
Jag tänker mig att x är en beskrivning. P och Q är två olika set med för en beslutsmetod relevanta beskrivningar. Och R är egenskapen "icke värdeneutral". Med andra ord: om det finns en beskrivning som måste ingå i grunden för ett visst beslut, men som inte får ingå i beskrivningen av ett annat beslut - då är inte den beskrivningen neutral i förhållande till de två besluten. Det är i sig långt ifrån ett argument, men det är en definition av en möjlighet som är mycket kraftfull.
Kanske kan det här illustrera att det faktiskt kan finnas poänger med att kunna grundläggande logik, och att det kan finnas poänger med att formulera sig i logiska språk. Vad gäller mitt jobb upplever jag det som att insikten i sig öppnar dörrar för en hel sektion av avhandlingen, där olika definitioner av neutralitetsmisslyckanden kan formaliseras - för att sedan diskuteras (det krävs naturligtvis argument för att dessa logiska möjligheter faktiskt också realiseras i verkligheten).
Det hände igår. Så här ser det infallet ut: ∃x((x∈P ∧¬(x∈Q)) → Rx).
Jag har nu inte inga föreställningar om att någon som läser det här direkt förstår vad det betyder - det kräver grundläggande kunskaper i första ordningens språk (predikatlogik), mängdlära och modallogik. I någorlunda vardagliga termer betyder det: "Om det finns ett x sådant att x är en del i mängden P och med nödvändighet inte en del i mängden Q, så har x inte egenskapen R".
Jag tänker mig att x är en beskrivning. P och Q är två olika set med för en beslutsmetod relevanta beskrivningar. Och R är egenskapen "icke värdeneutral". Med andra ord: om det finns en beskrivning som måste ingå i grunden för ett visst beslut, men som inte får ingå i beskrivningen av ett annat beslut - då är inte den beskrivningen neutral i förhållande till de två besluten. Det är i sig långt ifrån ett argument, men det är en definition av en möjlighet som är mycket kraftfull.
Kanske kan det här illustrera att det faktiskt kan finnas poänger med att kunna grundläggande logik, och att det kan finnas poänger med att formulera sig i logiska språk. Vad gäller mitt jobb upplever jag det som att insikten i sig öppnar dörrar för en hel sektion av avhandlingen, där olika definitioner av neutralitetsmisslyckanden kan formaliseras - för att sedan diskuteras (det krävs naturligtvis argument för att dessa logiska möjligheter faktiskt också realiseras i verkligheten).
måndag 1 mars 2010
Att leva i två världar
Jag har precis kommit tillbaka från Cambridge. En underbar helg. Lyssnade på föredrag om sorg och film, träffade gamla vänner, och skaffade kanske nya. Och jag fick det bekräftat för mig att jag till min essens är tudelad - åtminstone då det kommer till mitt jobb. Med en fot i två världar - den analytiska världen i vars epicentrum jag är i Oxford, och den icke-analytiska världen vars existens jag bevistade i Cambridge. Desto bättre då att jag nu äntligen har hittat ett projekt där dessa två världar tycks kunna samexistera. Huruvida det är ironiskt eller bara på sin plats att projektet i sin tur handlar om hur man får två världar att samexistera kan man spekulera i.
Nu är jag trött, och saknar min gamla säng i Florens (läsåret 2008-09). Så här såg det ut där (ett foto jag precis fått från en flicka som lånade mitt rum i ett par dagar, som var i Cambridge nu):
Nu är jag trött, och saknar min gamla säng i Florens (läsåret 2008-09). Så här såg det ut där (ett foto jag precis fått från en flicka som lånade mitt rum i ett par dagar, som var i Cambridge nu):
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)