Då allt verkar falla på plats

Ibland känns det som att hela ens personliga historia helt plötsligt faller på plats.

Det är den känslan jag får nu, då jag upptäcker att mitt jobb tar mig rakt in i kärnan i Platons tänkande (min ingång till filosofi som sådant), till Poppers metodologi (min B-uppsats), till Gadamer (en gång, för kanske 10 år sedan, fick jag i julklapp Gadamers läsningar av Platon av min farfar), till begrepps oförmåga att vara neutrala (min D-uppsats), till Rorty, osv osv.

Det är en märklig, och på sätt och vis mäktig, känsla. Och det är på alla sätt och vis inget annat än ljuvligt att sitta och skriva om, och läsa, Platon igen.