Det går upp för mig, så sakteliga, hur akademiska nomader (som om det fanns någonting annat i våra tider) lär känna varandra. Och hur enkelt var inte det...
Ett seminarium, en föreläsning, vad det nu kan vara - en frågestund, en diskussion, vad det nu kan vara. En mängd nya ansikten, grått, sövande, trist. Men så, det händer saker - någon säger något, någon annan reagerar (ofta i det tysta). En stund senare, kanske direkt efter seminariet, efter föreläsningen, vad det nu kan vara, kanske några timmar, kanske några dagar senare. Ett mail, eller ett samtal: "Hej, jag tänkte gå fram till dig efter seminariet, men du verkade upptagen/jag var tvungen att rusa. Jag ville bara säga att jag tyckte mycket om din kommentar om X. Kanske kunde vi ses..."
Att det skulle vara så enkelt. Det är självfallet det mest naturliga i världen - vi drivs alla av fåfänga, och akademiker drivs mer av fåfänga än några andra: alla akademiker vill bli beundrade, vill institutionalisera sig själva.
Ibland känner jag mig väldigt dum, då jag inte förstår såna här saker direkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar