Cambridge

I Cambridge, på konferens, träffar gamla vänner - skaffar kanske nya.

Cambridge verkar, på det hela taget, vackrare än Oxford - fast då har jag inte sett så mycket av Cambridge. Men av det jag sett... Framförallt är närvaron av vatten strålande.

Trött

Det var väldigt vad svårt det ska vara att gå upp på morgnarna nuförtiden. Där ligger man, står ut första larmet, står ut andra larmet, kommer in i total förvillelse då det tredje lyder, och kommer så småningom upp 45 minuter för sent.

Det är konstigt att det ska vara så förbaskat svårt att ta sig upp, när man väl är uppe piggnar man ju snabbt till...

Hur som helst, om en timme ska jag på seminarium och sedan bär det iväg till Cambridge och Annas konferens.

Min första arbetsplats

På temat arbetsplatser, det här är min första arbetsplats. Min lägenhet på Vattugatan 1 i Göteborg.

Man skulle kanske kunna hävda att jag jobbat på andra platser tidigar, men i ärlighetens namn känns det som att jag inte lyfte ett finger innan jag flyttade in här. Här skrev jag i princip allt som gjordes innan jag lämnade Sverige - på nätterna, ofta med P3 på i bakgrunden, Vaken med P3 och P4, nattjakten, och allt vad det var, under kartan över det antika Rom. Det var underbart att ha böckerna så nära till hands - jag saknar, mycket, att ha mina böcker nära till hands - och det var underbart att då det stod still i skrivandet, och tänkandet, kunna promenera runt i rummet.

Humor

Jag stjäl rakt av följande skämt från den eminenta siten .nu:

"GAIS skulle möta målsnåla ÖIS i ett derby. Eftersom ÖIS är helt ofarliga framåt så kom Wanderson med ett förslag under uppvärmningen:
-Jag klarar av ÖIS ensam. Ni andra kan gå på Valand och ta en bira, så fixar jag det här själv.

Efter en stunds diskuterande så accepterade tränare Axén och laget Wandersons erbjudande och stack iväg.
Johan Mårtensson, som ju är hemma på båda sidor om en bardisk, tappade upp bira och bjöd laget runt på Valand. Stämningen steg och Dime knappade på
text-tv. Det stod 0-0 länge och Kenneth Gustavsson började misströsta:
-Vi skulle aldrig lämnat honom ensam.
Men så plötsligt blinkade det till:GAIS-ÖIS 1-0. Mål: Wanderson i 34:e minuten.
-Det var som fan, skrek grabbarna. Jubel, ledning i halvtid och biran flödade. Det såg stabilt ut i andra halvlek. Lundgren, som är en jäkel på
huvudräkning, kollade vad tre nya poäng betydde för tabelläget. Spong stod på bordet med bar överkropp och drog i gång "Öka takten sista
kvarten". Det var trångt och svettigt framför text-tv . Calum kylde skallen under tappkranen och Jonas Lunden grävde i räkbuffén. Det verkade som
om Wanderson skulle greja det.Då blinkade det till igen: GAIS-ÖIS 1-1. Mål : Allbäck i 84:e minuten.
-Typiskt, vi som var så nära, suckade Lycén när texten blivit blå och matchen var slut.

Hela laget skyndade tillbaks och i omklädningsrummet hittade de Wanderson rödgråten med ansiktet i händerna.
-Vad är det som händer, undrade Axén.

Wanderson började förklara:
- Allt gick så bra. Första halvlek var jämn, men jag nätade. I andra dominerade jag matchen totalt ända tills jag blev utvisad i 62:a...."

Meu Fado

Klockan är över två på natten, och jag vill inte göra annat än att insupa natten och tankarna som kommer i natten. Drömma, tänka, skriva.

Utanför fönstret sker absolut ingenting. Det är mörkt och stilla, inga tända lampor bakom några fönster, inga nattvandrare, inga bilar som åker förbi. Det är som att världen upphört att existera för några timmar. Jag sitter här, ensam i världen, ensam med min dator, i det sterila ljuset som hör till i ett gammalt sjukhus, med den marokanska sångerskan Mariza: meu fado, meu fado, meu fado (mitt öde...).

Jag gillar det. Men man saknar också det man aldrig haft: en morgon, en entusiastisk gryning, nybryggt kaffe, apelsinjuice, morgonnyheterna på radion, en tidning, en sol som lovar en vacker, och innehållsrik, dag. Kanske kommer det också en sådan dag.

Men vem tar då hand om natten?

Min nuvarande arbetsplats

Det är inte helt lätt att hitta en rättvis bild på min nuvarande arbetsplats, men så här (ovan) ser i alla fall en av bibliotekets mer märkliga byggnader ut. Oftast sitter jag dock i byggnaden här:


Framför ingången jag brukar använda (rakt fram) ser ni en staty av Sir Thomas Bodley, som grundade biblioteket år 1602.

Vykort

Vissa saker återkommer i mitt liv. Det är idéer, musik, böcker, tänkare, ibland människor, som jag utvecklar en djup fascination för, och sedan inte riktigt kan släppa - de glöms bort, idéerna, musiken, böckerna, tänkarna, ibland människorna, men kommer till mig igen utan minsta förvarning. De senaste dagarna har min fascination för vykort växt upp i mig igen. Det är inte första gången, och det är säkerligen inte sista gången heller.

Det är något med vykort som trollbinder mig. En bild, ett par ord, kanske en hälsning, kanske en lyckönskning, kanske ett rim, kanske en ursäkt. Möjligheterna är stora, men det är begränsningarna som skapar magin. Vykortet kan inte bli något annat än ett fragment, det kan inte vara något annat än en ledtråd - det är en bild, och det är några få ord - från vilken läsaren får dra sina egna slutsatser, från vilken läsaren får bygga sin egen tolkning. Kanske är det det som fascinerar mig så.

Och varje gång dessa vykort tränger sig på, så tränger sig också den här musiken på.

Det finns något tilltalande i att bläddra bland gamla vykort i bokstånden längsmed Seine, eller för den delen på en liten marknad i Ystad. Att titta på dessa gamla bilder, att läsa dessa gamla hälsningar, lyckönskningarna, rimen, ursäkterna.

Den franske filosofen Jaques Derrida skrev en gång en bok som heter La Carte Postale (Vykortet). I boken skriver Sokrates vykort till Freud. Det är en sagolik idé och jag tror jag en gång köpte boken bara för att jag tyckte det var en så trolsk tanke.

Nu har jag intalat mig att jag ska skriva, och försöka locka till mig, så mycket vykort som möjligt. Men det är det här med de återkommande sakerna i mitt liv, med idéerna, med musiken, med böckerna, med tänkarna, ibland med människorna, att anledningen till att de är just återkommande är att jag kommer över dem, till den dag de återuppstår.

Fado

Idag lyssnar jag på Fado. Sedan igår natt har jag lyssnat på Fado, främst Amalia Rodriguez. Det är vackert, men jag undrar stilla vad det var som fick mig att söka upp musiken. På sätt och vis tar den mig tillbaka i tiden; den tar mig till sommaren 2009 då jag ensam gick och tittade på filmen Fado på Cornell Cinema; den tar mig till en helg i Sevilla för många år sedan, då jag i och för sig inte lyssnade på Fado, men vars air påminner mig om musiken; den tar mig till 1998 då jag var i Lissabon. Och den påminner mig om att jag vill till en konferens i Lissabon i sommar, sitta på uteserveringar i sommarnatten, med nya människor, lyssna på Fado, samtala, och lämna livet för en kort stund.

"If we are to avoid technological disaster, we must either alter our political institutions, severely restrain our technology or change our nature. Or face annihilation by our own design."

Det var slutsatsen som drogs på den presentation jag just har kommit tillbaka ifrån. Föreläsaren, prof. Savulescu, menade på att vi måste intervenera i den mänskliga naturen, förbättra den, för att undvika att utplånas som människor. Det bestående intrycket jag fick var snarare att det inte spelar så stor roll vad vi gör, om han har rätt i sin beskrivning av riskbilden så återstår bara "annihilation by our own design". Alternativet att försöka förbättra de 6 miljarder människor som nu finns i tid för att undvika ett sådant utfall förefaller i det närmsta fåfängt, kanske främst på grund av att spridning av teknologin som krävs för förbättring är väldigt svårt, och det faktum att vi måste intervenera innan människor föds gör att vi redan nu har 6 miljarder tickande bomber på våra gator.

Det är skönt att lyssna på Fado, och drömma sig tillbaka till en annan värld, en enklare värld, med enklare, fast lika smärtsamma, problem.

Dagens statusuppdatering från Facebook

En av mina kollegor från Cornell i somras menar sig gå in på följande sida flera gången om dagen, obsessively: Lolcats 'n' Funny Picture of Cats.

Jag lämnar hans sinne för humor sakteliga ifrågasatt.

Night on earth

Oxford, februari 2010.

Oxford, februari 2010.

Marble Arch, London, februari 2010.

London, februari 2010.

Milano, december 2009.

Florens, november 2009.

Paris, september 2009.

Santa Maria Nouvella (centralstation), Florens, september 2009.

Stornoway, Skottland, augusti 2009.

South Uist, Skottland, augusti 2009.

Ithaca, NY, juli 2009.

Central Park, New York, mitten på juni 2009.

Nattklubb i Malmö, början på juni 2009.

Söndag

Klockan är fem i England. Solen skiner och det ser inte alltför kallt ut därute. I Sverige lär det ha snöat väldigt mycket.

Jag ska alldeles strax gå ut och köpa frukost, och därefter försöka jobba.

Sov 12 timmar inatt och det ser ut att bli en ganska behaglig söndag.

Oxford Tube

För tredje helgen i rad har jag snart tagit mig ToR Oxford-London med denna buss. Första gången för att ta Eurostar till Paris. Andra gången för att hälsa på vänner i London. Denna, tredje gången, för att gå på teater med min pappa och hans fru: An Inspector Calls.

Jag gillar generellt inte bussar. Inte alls egentligen. Men den här är okej, det ligger ett romantiskt skimmer över en resa i natten. Stan Getz gör mig sällskap, övriga resenärer sover, och engelsk landsbyggd svävar förbi där ute, utanför fönstret, i kompakt mörker.

Jag sover dåligt om nätterna dessa dagar. Jag är stressad över mitt jobb, och jag är stressad över min framtid. Världen ligger bokstavligt talat öppen sedan min handledare lämnat Florens: jag har mitt stipendium och kan bosätta mig var jag vill. Men jag måste skriva, måste, måste skriva, närmast för ett möte med min advisor i Oxford, Dr. Kahane.

Tänker på Thomas Kuhn, på hans paradigm, på hur de med nödvändighet kommensurerar på ett specifikt sätt. Tänker på Charles Taylor, på hur hans förslag om att utveckla kommensurerande språk inte så mycket är ett förslag som en förbannelse. Tänker på relationen mellan inkommensurabilitet och möjligheten av neutrala beskrivningar. Alla dessa tankar, alla desssa nätter...

Att återfinna ett bortglömt förflutet

Sitter i Oxford, två och ett halvt år efter att jag glömt bort att denna blogg ens fanns till, lyssnar på Mazzy Star och försöker skriva en avhandling vars existens inte kunde anas för två år sedan.

Det är märkligt att läsa det man en gång skrivit, att mellan raderna känna igen hoppen man närde, att se sig själv så som man var, och att se sig själv sådan som man inte blev.

En gång ska jag kanske berätta om det som skett, om att jag sett den eviga våren, om fallen, om uppståndelserna, vinsterna, om förlusterna.