Fado

Idag lyssnar jag på Fado. Sedan igår natt har jag lyssnat på Fado, främst Amalia Rodriguez. Det är vackert, men jag undrar stilla vad det var som fick mig att söka upp musiken. På sätt och vis tar den mig tillbaka i tiden; den tar mig till sommaren 2009 då jag ensam gick och tittade på filmen Fado på Cornell Cinema; den tar mig till en helg i Sevilla för många år sedan, då jag i och för sig inte lyssnade på Fado, men vars air påminner mig om musiken; den tar mig till 1998 då jag var i Lissabon. Och den påminner mig om att jag vill till en konferens i Lissabon i sommar, sitta på uteserveringar i sommarnatten, med nya människor, lyssna på Fado, samtala, och lämna livet för en kort stund.

"If we are to avoid technological disaster, we must either alter our political institutions, severely restrain our technology or change our nature. Or face annihilation by our own design."

Det var slutsatsen som drogs på den presentation jag just har kommit tillbaka ifrån. Föreläsaren, prof. Savulescu, menade på att vi måste intervenera i den mänskliga naturen, förbättra den, för att undvika att utplånas som människor. Det bestående intrycket jag fick var snarare att det inte spelar så stor roll vad vi gör, om han har rätt i sin beskrivning av riskbilden så återstår bara "annihilation by our own design". Alternativet att försöka förbättra de 6 miljarder människor som nu finns i tid för att undvika ett sådant utfall förefaller i det närmsta fåfängt, kanske främst på grund av att spridning av teknologin som krävs för förbättring är väldigt svårt, och det faktum att vi måste intervenera innan människor föds gör att vi redan nu har 6 miljarder tickande bomber på våra gator.

Det är skönt att lyssna på Fado, och drömma sig tillbaka till en annan värld, en enklare värld, med enklare, fast lika smärtsamma, problem.