Vykort

Vissa saker återkommer i mitt liv. Det är idéer, musik, böcker, tänkare, ibland människor, som jag utvecklar en djup fascination för, och sedan inte riktigt kan släppa - de glöms bort, idéerna, musiken, böckerna, tänkarna, ibland människorna, men kommer till mig igen utan minsta förvarning. De senaste dagarna har min fascination för vykort växt upp i mig igen. Det är inte första gången, och det är säkerligen inte sista gången heller.

Det är något med vykort som trollbinder mig. En bild, ett par ord, kanske en hälsning, kanske en lyckönskning, kanske ett rim, kanske en ursäkt. Möjligheterna är stora, men det är begränsningarna som skapar magin. Vykortet kan inte bli något annat än ett fragment, det kan inte vara något annat än en ledtråd - det är en bild, och det är några få ord - från vilken läsaren får dra sina egna slutsatser, från vilken läsaren får bygga sin egen tolkning. Kanske är det det som fascinerar mig så.

Och varje gång dessa vykort tränger sig på, så tränger sig också den här musiken på.

Det finns något tilltalande i att bläddra bland gamla vykort i bokstånden längsmed Seine, eller för den delen på en liten marknad i Ystad. Att titta på dessa gamla bilder, att läsa dessa gamla hälsningar, lyckönskningarna, rimen, ursäkterna.

Den franske filosofen Jaques Derrida skrev en gång en bok som heter La Carte Postale (Vykortet). I boken skriver Sokrates vykort till Freud. Det är en sagolik idé och jag tror jag en gång köpte boken bara för att jag tyckte det var en så trolsk tanke.

Nu har jag intalat mig att jag ska skriva, och försöka locka till mig, så mycket vykort som möjligt. Men det är det här med de återkommande sakerna i mitt liv, med idéerna, med musiken, med böckerna, med tänkarna, ibland med människorna, att anledningen till att de är just återkommande är att jag kommer över dem, till den dag de återuppstår.