Meu Fado

Klockan är över två på natten, och jag vill inte göra annat än att insupa natten och tankarna som kommer i natten. Drömma, tänka, skriva.

Utanför fönstret sker absolut ingenting. Det är mörkt och stilla, inga tända lampor bakom några fönster, inga nattvandrare, inga bilar som åker förbi. Det är som att världen upphört att existera för några timmar. Jag sitter här, ensam i världen, ensam med min dator, i det sterila ljuset som hör till i ett gammalt sjukhus, med den marokanska sångerskan Mariza: meu fado, meu fado, meu fado (mitt öde...).

Jag gillar det. Men man saknar också det man aldrig haft: en morgon, en entusiastisk gryning, nybryggt kaffe, apelsinjuice, morgonnyheterna på radion, en tidning, en sol som lovar en vacker, och innehållsrik, dag. Kanske kommer det också en sådan dag.

Men vem tar då hand om natten?