Tillbaka i Florens

Att packa...

...det är ju ett helvete, och jag är varje gång lika säker på att jag kommer att åka dit på övervikt.

"Exotiska" drinkar

Dagens lärdom ger oss: "The Berlin Station Chief"

Tydligen omnämns den av Norman Mailer 1991. Innehåll? Det är en Dry Martini, där vermouth bytts ut mot whisky.

Planer

Det är söndag. Jag har sovit ut, kontemplerat badandets förtjänster, och lovat mig själv att bada mer, oftare och längre.

Igår köpte jag Life of Pi, en lättläst skitbok tänkte jag - men jag blir bara frustrerad, det händer ju ingenting. Ska man nu skriva en lättläst skitbok, då gör man också bäst i att utelämna för genren främmande aspekter såsom misslyckade utläggningar om djurfångenskapens etik, och diverse bakgrunder till historien. Jag ville möte Pi då han satt där med en tiger på en båt - inte läsa om Pis skolgång och olika pooler i Paris.

Annars funderar jag på att skicka iväg ett abstract till en konferens som hålls i Rom i mitten på april. Deadlinen är idag, och jag borde nog skicka in något. Det är ju så nära, och jag behöver ju öva på presentationer på konferenser. Men jag är måttligt sugen på konferensen som sådan. Politisk filosofi... Jag har ju i princip lämnat det fältet, åtminstone tillfälligt, och det enda jag kan skicka in är ett abstract kring tortyr, något jag är mindre och mindre intresserad.

Istället chattar jag med Jakob och Hanna, och planerar diverse roligheter i framtiden. Olga, vars bild på mitt sovrum i Florens finns här nedan, ska fira sin födelsedag i Paris i slutet på april, och jag vill dit. Hälsa på Hanna och Julien, och fira Olgas födelsedag. Och så bjöd jag ner dem till Florens i vår, och tror att de kommer, och så talas det om att resa omkring en sväng i syditalien senare i sommar, eller kanske i september, och så finns det tankar på att hyra ett hus på Sicilien i några veckor.

Jag borde skriva det här abstractet ändå. Det är ju inte så att jag behöver åka om de nu tycker om det - beslut kan bordläggas.

Akademiskt "flirtande"

Det går upp för mig, så sakteliga, hur akademiska nomader (som om det fanns någonting annat i våra tider) lär känna varandra. Och hur enkelt var inte det...

Ett seminarium, en föreläsning, vad det nu kan vara - en frågestund, en diskussion, vad det nu kan vara. En mängd nya ansikten, grått, sövande, trist. Men så, det händer saker - någon säger något, någon annan reagerar (ofta i det tysta). En stund senare, kanske direkt efter seminariet, efter föreläsningen, vad det nu kan vara, kanske några timmar, kanske några dagar senare. Ett mail, eller ett samtal: "Hej, jag tänkte gå fram till dig efter seminariet, men du verkade upptagen/jag var tvungen att rusa. Jag ville bara säga att jag tyckte mycket om din kommentar om X. Kanske kunde vi ses..."

Att det skulle vara så enkelt. Det är självfallet det mest naturliga i världen - vi drivs alla av fåfänga, och akademiker drivs mer av fåfänga än några andra: alla akademiker vill bli beundrade, vill institutionalisera sig själva.

Ibland känner jag mig väldigt dum, då jag inte förstår såna här saker direkt.

En på många sätt märklig dag

Jag har den senaste tiden haft problem med min sömn igen. Jag somnar endast med svårigheter på nätterna (eller kanske mer korrekt under de tidigare morgontimmarna), och har därefter svårt för att vakna. Jag har, tycks det mig, inkorporerat väckarklockan i min sömn - den stör, men väcker mig inte. Således vaknade jag idag av att Katharina ringde, en kvart efter att vi skulle ha träffats för lunch. Förvillad som man är då man är nyvaken tryckte jag av ljudet och lät det ringa - det fanns ju ingen chans att jag skulle hinna till den där lunchen ändå, och jag var måttligt sugen på att tala i telefon (jag är alltid måttligt sugen på att tala i telefon).

Min vana trogen de senaste åren började jag dagen med att titta på inkomna mail (det är väl en av fördelarna med att gå upp 4 timmar efter resten av världen - mail hinner läggas på hög medan jag fortfarande sover. Det visade sig att mötet som min institution haft igår hade gått mycket bra.
Bakgrunden till detta är följande: För 3 veckor sedan blev jag tillfrågad av en studentrepresentant på institutionen att skriva ett statement där jag argumenterade för att min handledare (som flyttat till Köln) bör ersättas av en professor med liknande akademisk inriktning, bör ersättas av någon som håller på med politisk teori - anledningen var att det bland övriga professorer diskuterats att byta profil, att leta efter någon med annan inriktning. Eftersom jag nu faktiskt anser att det vore vansinne, och eftersom jag i allra högsta grad berörs av besluten i denna fråga tog jag tag i det där, kontaktade kollegor i Florens, samlade argument, och författade ett brev, som skickades ut till professorerna samma dag som mötet hölls. Därefter deltog Julien, som befinner sig i Florens, på mötet som betraktare och rapporterade alltså i morse.
Det hade under mötet inte rests mer än en röst (av kanske 14 professorer) för att byta profil på professorsstolen i fråga - de kommer att utannonsera en professur i Social and Political Theory, med det lilla förbehållet att de gärna ser sökande som har intresse också i empiriska spörsmål. Jag hade hellre sett att inget förbehåll alls fanns - men jag ser det ändå som en seger, och jag kan förstå professorerna - min handledare är fullkomligt inkompetent då det kommer till interdisciplinärt sammarbete och på en interdisciplinär institution bör man sammarbeta. Vidare hade vårt initiativ applåderats inofficiellt, personligt till Julien, av de professorer som själva ligger närmare våra intressen - och jag slickade mig om munnen då tydligheten och excellensen hos argumentationen i breven underströks (vi hade alla undertecknat det, men jag skrev det).

Efter att ha duschat kom nästa mötesrapport från Florens. De svenska stundeterna där hade mött Vetenskapsrådet (som hanterar våra stipendier - på det mest klåparaktiga sätt tänkbart). Mötet med VR hade gått över all förväntan. De erkännde att de dels räknat fel då det kom till valutakurskompensation, dels att de betalat ut fel belopp i ett år, och dels att de har haft fel rörande giltigheten av väldigt röriga utbetalningar förra året. Det där kokar ner till att jag, enligt Erik, kommer att få 8 000 + 12 x 600 SEK + 44 700 SEK (en summa jag tror egentligen ska vara 29 800). En smärre förmögenhet. Vi får se vad som händer - men det lät glasklart denna gången, VR hade tydligen till och med erkänt att deras egna jurister sagt till dem att om det här skulle komma upp i domstol så skulle VR förlora - och att en av anledningarna till att det varit så struligt tidigare var att deras chefsjurist vill gå i pension och inte lyfta ett finger... Men som sagt, vi får se - jag vill inte ta ut det här i förskott, något som inte minst erfarenhet från att handla med VR säger mig (de har alltså, under 2,5 års tid inte betalat ut min "lön" på rätt datum (alltså datum de själv sagt att de skulle betala ut pengar på) en enda gång, de har under denna tid dessutom bytt kontaktperson 4 gånger, och de har ändrat utbetalningsprocedur 4 gånger).

Men jag missade som sagt lunchen på ett skamligt sätt - försova sig till ett möte klockan 12.30 känns inte ok, även om jag satt uppe och jobbade till 5 i morse.

Nu precis kom ett mail från Köln, från min handledare där, döpt till "konfidentiellt", där det bekräftas att professuren i Florens förblir en professorsstol i Social and Political Theory. Bara en sådan sak, att få "konfidentiella" meddelanden av min professor - det är en på många sätt märklig dag.

Då allt verkar falla på plats

Ibland känns det som att hela ens personliga historia helt plötsligt faller på plats.

Det är den känslan jag får nu, då jag upptäcker att mitt jobb tar mig rakt in i kärnan i Platons tänkande (min ingång till filosofi som sådant), till Poppers metodologi (min B-uppsats), till Gadamer (en gång, för kanske 10 år sedan, fick jag i julklapp Gadamers läsningar av Platon av min farfar), till begrepps oförmåga att vara neutrala (min D-uppsats), till Rorty, osv osv.

Det är en märklig, och på sätt och vis mäktig, känsla. Och det är på alla sätt och vis inget annat än ljuvligt att sitta och skriva om, och läsa, Platon igen.

Insikter

Mitt jobb är ibland ganska märkligt. Antingen är jag ganska korkad, eller också är mitt jobb ganska märkligt. Det kan gå timmar, dagar, då jag funderar och är väldigt bekymrad över någonting - det finns en magkänsla som säger att någonting är fel, att någon del av mitt resonemang inte stämmer, att något måste förtydligas. Men jag kan inte för mitt liv säga vad det är, eller hur det ska göras. Så kommer (förhoppningsvis) den stund då jag kommer till insikt - det är som en uppenbarelse, ett infall, som verkar sätta allt på plats, eller kanske mer precist: som sätter allt det som bekymrat mig på plats.

Det hände igår. Så här ser det infallet ut: ∃x((x∈P ∧¬(x∈Q)) → Rx).

Jag har nu inte inga föreställningar om att någon som läser det här direkt förstår vad det betyder - det kräver grundläggande kunskaper i första ordningens språk (predikatlogik), mängdlära och modallogik. I någorlunda vardagliga termer betyder det: "Om det finns ett x sådant att x är en del i mängden P och med nödvändighet inte en del i mängden Q, så har x inte egenskapen R".

Jag tänker mig att x är en beskrivning. P och Q är två olika set med för en beslutsmetod relevanta beskrivningar. Och R är egenskapen "icke värdeneutral". Med andra ord: om det finns en beskrivning som måste ingå i grunden för ett visst beslut, men som inte får ingå i beskrivningen av ett annat beslut - då är inte den beskrivningen neutral i förhållande till de två besluten. Det är i sig långt ifrån ett argument, men det är en definition av en möjlighet som är mycket kraftfull.

Kanske kan det här illustrera att det faktiskt kan finnas poänger med att kunna grundläggande logik, och att det kan finnas poänger med att formulera sig i logiska språk. Vad gäller mitt jobb upplever jag det som att insikten i sig öppnar dörrar för en hel sektion av avhandlingen, där olika definitioner av neutralitetsmisslyckanden kan formaliseras - för att sedan diskuteras (det krävs naturligtvis argument för att dessa logiska möjligheter faktiskt också realiseras i verkligheten).

Att leva i två världar

Jag har precis kommit tillbaka från Cambridge. En underbar helg. Lyssnade på föredrag om sorg och film, träffade gamla vänner, och skaffade kanske nya. Och jag fick det bekräftat för mig att jag till min essens är tudelad - åtminstone då det kommer till mitt jobb. Med en fot i två världar - den analytiska världen i vars epicentrum jag är i Oxford, och den icke-analytiska världen vars existens jag bevistade i Cambridge. Desto bättre då att jag nu äntligen har hittat ett projekt där dessa två världar tycks kunna samexistera. Huruvida det är ironiskt eller bara på sin plats att projektet i sin tur handlar om hur man får två världar att samexistera kan man spekulera i.

Nu är jag trött, och saknar min gamla säng i Florens (läsåret 2008-09). Så här såg det ut där (ett foto jag precis fått från en flicka som lånade mitt rum i ett par dagar, som var i Cambridge nu):

Cambridge

I Cambridge, på konferens, träffar gamla vänner - skaffar kanske nya.

Cambridge verkar, på det hela taget, vackrare än Oxford - fast då har jag inte sett så mycket av Cambridge. Men av det jag sett... Framförallt är närvaron av vatten strålande.

Trött

Det var väldigt vad svårt det ska vara att gå upp på morgnarna nuförtiden. Där ligger man, står ut första larmet, står ut andra larmet, kommer in i total förvillelse då det tredje lyder, och kommer så småningom upp 45 minuter för sent.

Det är konstigt att det ska vara så förbaskat svårt att ta sig upp, när man väl är uppe piggnar man ju snabbt till...

Hur som helst, om en timme ska jag på seminarium och sedan bär det iväg till Cambridge och Annas konferens.

Min första arbetsplats

På temat arbetsplatser, det här är min första arbetsplats. Min lägenhet på Vattugatan 1 i Göteborg.

Man skulle kanske kunna hävda att jag jobbat på andra platser tidigar, men i ärlighetens namn känns det som att jag inte lyfte ett finger innan jag flyttade in här. Här skrev jag i princip allt som gjordes innan jag lämnade Sverige - på nätterna, ofta med P3 på i bakgrunden, Vaken med P3 och P4, nattjakten, och allt vad det var, under kartan över det antika Rom. Det var underbart att ha böckerna så nära till hands - jag saknar, mycket, att ha mina böcker nära till hands - och det var underbart att då det stod still i skrivandet, och tänkandet, kunna promenera runt i rummet.

Humor

Jag stjäl rakt av följande skämt från den eminenta siten .nu:

"GAIS skulle möta målsnåla ÖIS i ett derby. Eftersom ÖIS är helt ofarliga framåt så kom Wanderson med ett förslag under uppvärmningen:
-Jag klarar av ÖIS ensam. Ni andra kan gå på Valand och ta en bira, så fixar jag det här själv.

Efter en stunds diskuterande så accepterade tränare Axén och laget Wandersons erbjudande och stack iväg.
Johan Mårtensson, som ju är hemma på båda sidor om en bardisk, tappade upp bira och bjöd laget runt på Valand. Stämningen steg och Dime knappade på
text-tv. Det stod 0-0 länge och Kenneth Gustavsson började misströsta:
-Vi skulle aldrig lämnat honom ensam.
Men så plötsligt blinkade det till:GAIS-ÖIS 1-0. Mål: Wanderson i 34:e minuten.
-Det var som fan, skrek grabbarna. Jubel, ledning i halvtid och biran flödade. Det såg stabilt ut i andra halvlek. Lundgren, som är en jäkel på
huvudräkning, kollade vad tre nya poäng betydde för tabelläget. Spong stod på bordet med bar överkropp och drog i gång "Öka takten sista
kvarten". Det var trångt och svettigt framför text-tv . Calum kylde skallen under tappkranen och Jonas Lunden grävde i räkbuffén. Det verkade som
om Wanderson skulle greja det.Då blinkade det till igen: GAIS-ÖIS 1-1. Mål : Allbäck i 84:e minuten.
-Typiskt, vi som var så nära, suckade Lycén när texten blivit blå och matchen var slut.

Hela laget skyndade tillbaks och i omklädningsrummet hittade de Wanderson rödgråten med ansiktet i händerna.
-Vad är det som händer, undrade Axén.

Wanderson började förklara:
- Allt gick så bra. Första halvlek var jämn, men jag nätade. I andra dominerade jag matchen totalt ända tills jag blev utvisad i 62:a...."

Meu Fado

Klockan är över två på natten, och jag vill inte göra annat än att insupa natten och tankarna som kommer i natten. Drömma, tänka, skriva.

Utanför fönstret sker absolut ingenting. Det är mörkt och stilla, inga tända lampor bakom några fönster, inga nattvandrare, inga bilar som åker förbi. Det är som att världen upphört att existera för några timmar. Jag sitter här, ensam i världen, ensam med min dator, i det sterila ljuset som hör till i ett gammalt sjukhus, med den marokanska sångerskan Mariza: meu fado, meu fado, meu fado (mitt öde...).

Jag gillar det. Men man saknar också det man aldrig haft: en morgon, en entusiastisk gryning, nybryggt kaffe, apelsinjuice, morgonnyheterna på radion, en tidning, en sol som lovar en vacker, och innehållsrik, dag. Kanske kommer det också en sådan dag.

Men vem tar då hand om natten?

Min nuvarande arbetsplats

Det är inte helt lätt att hitta en rättvis bild på min nuvarande arbetsplats, men så här (ovan) ser i alla fall en av bibliotekets mer märkliga byggnader ut. Oftast sitter jag dock i byggnaden här:


Framför ingången jag brukar använda (rakt fram) ser ni en staty av Sir Thomas Bodley, som grundade biblioteket år 1602.

Vykort

Vissa saker återkommer i mitt liv. Det är idéer, musik, böcker, tänkare, ibland människor, som jag utvecklar en djup fascination för, och sedan inte riktigt kan släppa - de glöms bort, idéerna, musiken, böckerna, tänkarna, ibland människorna, men kommer till mig igen utan minsta förvarning. De senaste dagarna har min fascination för vykort växt upp i mig igen. Det är inte första gången, och det är säkerligen inte sista gången heller.

Det är något med vykort som trollbinder mig. En bild, ett par ord, kanske en hälsning, kanske en lyckönskning, kanske ett rim, kanske en ursäkt. Möjligheterna är stora, men det är begränsningarna som skapar magin. Vykortet kan inte bli något annat än ett fragment, det kan inte vara något annat än en ledtråd - det är en bild, och det är några få ord - från vilken läsaren får dra sina egna slutsatser, från vilken läsaren får bygga sin egen tolkning. Kanske är det det som fascinerar mig så.

Och varje gång dessa vykort tränger sig på, så tränger sig också den här musiken på.

Det finns något tilltalande i att bläddra bland gamla vykort i bokstånden längsmed Seine, eller för den delen på en liten marknad i Ystad. Att titta på dessa gamla bilder, att läsa dessa gamla hälsningar, lyckönskningarna, rimen, ursäkterna.

Den franske filosofen Jaques Derrida skrev en gång en bok som heter La Carte Postale (Vykortet). I boken skriver Sokrates vykort till Freud. Det är en sagolik idé och jag tror jag en gång köpte boken bara för att jag tyckte det var en så trolsk tanke.

Nu har jag intalat mig att jag ska skriva, och försöka locka till mig, så mycket vykort som möjligt. Men det är det här med de återkommande sakerna i mitt liv, med idéerna, med musiken, med böckerna, med tänkarna, ibland med människorna, att anledningen till att de är just återkommande är att jag kommer över dem, till den dag de återuppstår.

Fado

Idag lyssnar jag på Fado. Sedan igår natt har jag lyssnat på Fado, främst Amalia Rodriguez. Det är vackert, men jag undrar stilla vad det var som fick mig att söka upp musiken. På sätt och vis tar den mig tillbaka i tiden; den tar mig till sommaren 2009 då jag ensam gick och tittade på filmen Fado på Cornell Cinema; den tar mig till en helg i Sevilla för många år sedan, då jag i och för sig inte lyssnade på Fado, men vars air påminner mig om musiken; den tar mig till 1998 då jag var i Lissabon. Och den påminner mig om att jag vill till en konferens i Lissabon i sommar, sitta på uteserveringar i sommarnatten, med nya människor, lyssna på Fado, samtala, och lämna livet för en kort stund.

"If we are to avoid technological disaster, we must either alter our political institutions, severely restrain our technology or change our nature. Or face annihilation by our own design."

Det var slutsatsen som drogs på den presentation jag just har kommit tillbaka ifrån. Föreläsaren, prof. Savulescu, menade på att vi måste intervenera i den mänskliga naturen, förbättra den, för att undvika att utplånas som människor. Det bestående intrycket jag fick var snarare att det inte spelar så stor roll vad vi gör, om han har rätt i sin beskrivning av riskbilden så återstår bara "annihilation by our own design". Alternativet att försöka förbättra de 6 miljarder människor som nu finns i tid för att undvika ett sådant utfall förefaller i det närmsta fåfängt, kanske främst på grund av att spridning av teknologin som krävs för förbättring är väldigt svårt, och det faktum att vi måste intervenera innan människor föds gör att vi redan nu har 6 miljarder tickande bomber på våra gator.

Det är skönt att lyssna på Fado, och drömma sig tillbaka till en annan värld, en enklare värld, med enklare, fast lika smärtsamma, problem.

Dagens statusuppdatering från Facebook

En av mina kollegor från Cornell i somras menar sig gå in på följande sida flera gången om dagen, obsessively: Lolcats 'n' Funny Picture of Cats.

Jag lämnar hans sinne för humor sakteliga ifrågasatt.

Night on earth

Oxford, februari 2010.

Oxford, februari 2010.

Marble Arch, London, februari 2010.

London, februari 2010.

Milano, december 2009.

Florens, november 2009.

Paris, september 2009.

Santa Maria Nouvella (centralstation), Florens, september 2009.

Stornoway, Skottland, augusti 2009.

South Uist, Skottland, augusti 2009.

Ithaca, NY, juli 2009.

Central Park, New York, mitten på juni 2009.

Nattklubb i Malmö, början på juni 2009.

Söndag

Klockan är fem i England. Solen skiner och det ser inte alltför kallt ut därute. I Sverige lär det ha snöat väldigt mycket.

Jag ska alldeles strax gå ut och köpa frukost, och därefter försöka jobba.

Sov 12 timmar inatt och det ser ut att bli en ganska behaglig söndag.

Oxford Tube

För tredje helgen i rad har jag snart tagit mig ToR Oxford-London med denna buss. Första gången för att ta Eurostar till Paris. Andra gången för att hälsa på vänner i London. Denna, tredje gången, för att gå på teater med min pappa och hans fru: An Inspector Calls.

Jag gillar generellt inte bussar. Inte alls egentligen. Men den här är okej, det ligger ett romantiskt skimmer över en resa i natten. Stan Getz gör mig sällskap, övriga resenärer sover, och engelsk landsbyggd svävar förbi där ute, utanför fönstret, i kompakt mörker.

Jag sover dåligt om nätterna dessa dagar. Jag är stressad över mitt jobb, och jag är stressad över min framtid. Världen ligger bokstavligt talat öppen sedan min handledare lämnat Florens: jag har mitt stipendium och kan bosätta mig var jag vill. Men jag måste skriva, måste, måste skriva, närmast för ett möte med min advisor i Oxford, Dr. Kahane.

Tänker på Thomas Kuhn, på hans paradigm, på hur de med nödvändighet kommensurerar på ett specifikt sätt. Tänker på Charles Taylor, på hur hans förslag om att utveckla kommensurerande språk inte så mycket är ett förslag som en förbannelse. Tänker på relationen mellan inkommensurabilitet och möjligheten av neutrala beskrivningar. Alla dessa tankar, alla desssa nätter...

Att återfinna ett bortglömt förflutet

Sitter i Oxford, två och ett halvt år efter att jag glömt bort att denna blogg ens fanns till, lyssnar på Mazzy Star och försöker skriva en avhandling vars existens inte kunde anas för två år sedan.

Det är märkligt att läsa det man en gång skrivit, att mellan raderna känna igen hoppen man närde, att se sig själv så som man var, och att se sig själv sådan som man inte blev.

En gång ska jag kanske berätta om det som skett, om att jag sett den eviga våren, om fallen, om uppståndelserna, vinsterna, om förlusterna.